En gång i tiden...
...var jag politiskt aktiv till tusen! Jag var medlem i Ung Vänster och deltog i deras aktiviteter i den mån jag kunde, jag var väldigt aktiv i Elevorganisationen (som idag heter Sveriges Elevråds Centralorganiskation; SECO) och åkte årligen på Elevriksdagen och jobbade aktivt i elevrådet, både på Tunaberg och Boland. När vi var 15 startade jag och min vän Sindy Elever Mot Krig, en partipolitiskt oberoende rörelse för skolungdomar som var emot Irakkriget. En handfull ungar i 14-15-årsåldern lyckades dra ihop en hel drös, närmare bestämt nära på tusen, skolungdomar på demonstrationer, möten och liknande. Vi blev uppmärksammade både i lokal-tv och tidningar. Nästan varje vecka var vi en grupp kompisar som plankade på tåget till Stockholm (man har inte så mycket pengar när man är 15) för att delta i demonstrationer, seminarier med mera.
Allt detta var dock längesedan. Tiden slutade räcka till och i 17-årsåldern var det slut på det roliga. Jag har dock fortsatt hålla mig uppdaterad och då och då gått i nåt demonstrationståg. Nu efter detta katastrofval funderar jag dock på om det är dags att ta upp det politiska igen. Grejen är att inget parti verkligen passar mig. Visst, Vänsterpartiet ligger nära till hands, men jag vet inte. Nu känner jag mer att jag vill engagera mig inom något antirasistiskt. Jag äcklas av tanken på att SD kommer att sitta i Sveriges riksdag, och jag kan inte annat än förakta dom 5,7 procent av den röstberättigade befolkningen som röstade på dom. Jag känner att det är dags att ta upp kampen jag lade åt sidan för 4 år sedan för att koncentrera mig på skolan. Det är dags att ställa sig på murarna. Vänta bara SD ni har inte mött en bråkdel av det motstånd som väntar er! Så länge tar jag ett djupt andetag, och kliver in i det nya, kalla, främlingsfientliga och hatiska Sverige. Hem ljuva hem! Eller...?!
Allt detta var dock längesedan. Tiden slutade räcka till och i 17-årsåldern var det slut på det roliga. Jag har dock fortsatt hålla mig uppdaterad och då och då gått i nåt demonstrationståg. Nu efter detta katastrofval funderar jag dock på om det är dags att ta upp det politiska igen. Grejen är att inget parti verkligen passar mig. Visst, Vänsterpartiet ligger nära till hands, men jag vet inte. Nu känner jag mer att jag vill engagera mig inom något antirasistiskt. Jag äcklas av tanken på att SD kommer att sitta i Sveriges riksdag, och jag kan inte annat än förakta dom 5,7 procent av den röstberättigade befolkningen som röstade på dom. Jag känner att det är dags att ta upp kampen jag lade åt sidan för 4 år sedan för att koncentrera mig på skolan. Det är dags att ställa sig på murarna. Vänta bara SD ni har inte mött en bråkdel av det motstånd som väntar er! Så länge tar jag ett djupt andetag, och kliver in i det nya, kalla, främlingsfientliga och hatiska Sverige. Hem ljuva hem! Eller...?!
Kommentarer
Trackback
